Stöd de som stödjas bör.

mars 20, 2013 § Lämna en kommentar

När försvarsmakten, på uppdrag av Sveriges riksdag, genomför skarp tjänst utomlands anställs ofta språkkunniga medborgare från det land man opererar i. Dessa hjälper soldaterna i det dagliga arbetet med lokalkunskaper samt tolkande vid samtal med personer soldaterna möter i sitt arbete. Tolkarna lever och bor i den verklighet som de svenska soldaterna tjänstgör i. Man har i regel familj och bostad i närområdet från den camp där svenska förbanden är stationerade. Således; De motståndsmän som ser tolkarnas arbete under främmande styrka som ett förräderi, kan utan vidare problem orsaka oåterkallelig skada på den man väljer bestraffa.

Tolkarna arbetar under svensk flagg, så till vida att de i vissa situationer bär materiel med svenskt kamouflage. Och oavsett materielen arbetar man på uppdrag av svensk militär. Att betrakta situationen och utgå från att en motståndsman skulle bedöma det hela på rationella grunder, där man på något sätt skulle göra avkall från en hämndlystenhet med anledning av ursäkten att tolkarna bara gör sitt jobb, är fullständigt verklighetsfrånvänt.

När vi anställer tolkarna räcker vi dessutom ut en hand i en prekär situation; Tolkarna lever, precis som den befolkning våra förband är där för att beskydda, under en regim eller under ett  terrornätverk som gör livet svårt och ovärdigt. Jobbet som tolk erbjuder, förutom en förhållandevis god lön i lokal relation, även en möjlighet att göra ett aktivt val att delta i arbetet mot något eller någon. Vi fångar alltså in denna resurs – våra tolkar – på såväl ekonomisk som moralisk basis.

Tolkarna tjänstgör i regel – under förutsättning att de inte omkommer vid en attack mot de svenska styrkorna – under många år. Tolkarna hinner alltså under sitt arbete möta många individer som motsätter sig förbandens arbete, och som önskar hämnas de insatser och tillgripanden som soldaterna gör.

Mot en bepansrad terrängbil kan man orsaka skada med minor, IED:er eller RSV-granater. En soldat bär förvisso kroppsskydd och hjälm, men lämnar stora mjuka ytor tomma för den som önskar skada personen i fråga. Gemensamt för alla soldater är dock att de vänder hem till sitt hemland när anställningstiden är slut. Tolkarna sitter i samma fordon som våra svenska soldater. Tolkarna bär också skydd. Ibland. Men i regel är man en lättare måltavla än militär personal – man är den enda i en flock av många som inte bär uniform. Man stannar dessutom som tolk kvar i missionsområdet – detta ens hemland – när de svenska soldaterna byts ut.

Vid hemgång från arbetsdygnet vandrar våra anställda tolkar ut på gatorna i den verklighet vi benämner som konfliktområde. Problem uppkommer därigenom inte minst när exempelvis föregående dags arbete kanske bjöd på ett genomsök av en bostad där en beryktad motståndsman bodde. Ilskan kokar inom den som blivit utsatt för insatsen – vem ska han bestraffa för det inträffade? Soldaterna som kan skjuta tillbaka? Eller tolken som bara, om han hinner, kan fly? Vad händer när den militära insatsen lämnar? Vad gör man som tolk, när man tjänstgjort tappert under många långa år, och ens kollegor – ens uppdragsgivare. Sin arbetsgivare – vänder hem?

Är det då konstigt att man, som tolk, ställer frågan; Får även jag följa med? 

En rad andra länder runt om i våran absoluta närhet har betraktat situationen med kvarlämnade och hotade tolkar som ohållbar. Man har fattat beslut om att tolkarna skall beredas möjlighet att, om dom så önskar, få möjlighet att söka uppehållstillstånd genom särskild prövning i de lands vars väpnade styrkor man under många år tjänsgjort bredvid. Kämpat med. Arbetet för.

När så ÖB går ut med krav om att Sverige skall införa ett asylprogram för de tolkar som tjänstgjort åt oss – med oss – under alla dessa missionsår, hade man då inte önskat att gensvaret från regeringen skulle vara jakande? Inlyssnande? Eller i varje fall förstående?

Tobias Billström (M), migrationsminister, samt Karin Enström (M), försvarsminister, lämnar egentligen inget vidare svar än att tolkarna inte kan, utifrån sin tidigare anställning och roll, särbehandlas. En bedömning måste, som alltid, ske på individuell basis.

Och det må vara hänt – ministrarna kan inte uttala sig i frågan då bedömningen i dagsläget sker av en fristående myndighet. All inblandning måste ske på allmänna grunder då vi annars riskerar ministerstyre. ÖBs krav – och av nyhetsflödet att döma; de större delarna av landets opinionsbildare och folkvaldas krav – bygger på en vädjan om omprövning i sakfrågan. Det moderata dräktsbytet från ideologisk ståndpunktshållare till pragmatisk bjässe inbjuder till spontan förhoppning om verklighetsförankrad bedömning i gällande ärende. Besvikelsen blir således massiv när det avvisande svaret ges på ett krispigt, byråkratiskt och principiellt grundat sätt, utan tillstymmelse till öppenhet. Märkligare blir det dessutom i dessa tider när förtroendegapet till lägstanivå får anses påtagligt för åtminstone en av de, i frågan, berörda statsråden.

Karin Enström säger i ett inslag under Tv4-ntheterna (onsdag 20/3-13) att ÖBs krav är förståeligt, ur ett mänskligt perspektiv.

Personal som tjänstgör på uppdrag av riskdagen bör rimligtvis, när tjänstgöringstiden är slut, erbjudas stöd från sin forna arbetsgivare. Särskilt när arbetsgivaren är staten. I detta fall den svenska staten. Arbetsgivaren som missionerar mänskliga rättigheter och en stabiliserad konfliktsituation.

Karin Enström & Tobias Billström,

ÖBs krav är, som en direkt bieffekt, medmänskligt. Men, primärt är det professionellt.

Låt oss hoppas att regeringen antar samma förhållningssätt i frågan.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Svensk politikpolitologen.