Dynastin.

mars 12, 2013 § Lämna en kommentar

Sedan 1952 har ingen republikansk presidentkandidat vunnit, utan att namnen Nixon eller Bush stått med på röstsedeln.

– Valet 1952 gick till den före detta generalen, och krigshjälten från andra världskriget, Dwight D. Eisenhower. Eisenhower kandiderade tillsammans med Richard Milhous Nixon, en ung man med tyskt ursprung som dessutom tillhörde den något ovanliga vännernas samfund, vilket gjorde honom till kväkare. Eisenhower och Nixon vann valet, och installerades som president och vicepresident.

– Valet 1956 var i princip en karbonkopia av föregående val. Samme Eisenhower försvarade sin titeln som president av USA, än en gång med Nixon vid sin sida. Precis som i valet 1952 ställdes dom mot demokraten Adlai Stevenson. Skillnaden var att Stevenson bytt vicepresidentkandidat från föregående val. Likt valet 52 vann Eisenhower och Nixon.

– Valet 1960 stod mellan den avgående vicepresidenten Nixon och den unga, liberala och filmstjärneliknande John F. Kennedy. Kennedy vann valet tillsammans med Lyndon B. Johnson, och bröt därigenom republikanernas 8-långa era i vita huset.

– Kennedy mördades den 22 November 1963 i Dallas, Texas. Johnson svor presidenteden ombord på Air Force One, och kom sedan att ställa upp i;

– Valet 1964, där han vann en jordskredsseger mot den ultrakonservativa Barry Goldwater. Röstsiffrorna 61,1% till Johnson, mot 38,5% för Goldwater.

– Valet 1968 stod mellan den revanschsökande Richard Nixon, och den avgående vicepresidenten Hubert Humphrey. Nixon stod som segrare, tillsammans med sin vicepresidentkandidat Spiro Agnew.

– Valet 1972 kammade samme Nixon hem 60,7% av rösterna, än en gång med Agnew som running mate. 

– Valet 1976 föll republikanerna ur händerna, och togs hem av demokraten Jimmy Carter som kandiderade tillsammans med Walter Mondale. Uppmärksamma här att Nixon tvingats avgå efter hot om riksrätt pga Watergateaffären. Gerald Ford hade tillsatts som president, och kandidera om att få behålla posten. Fords amnesti för Richard Nixon gällande dennes eventuella inblandning i nämnd skandal, brukar lyftas fram tungt argument till varför Carter/Mondale stod som segrare på valnatten.

– Jimmy Carter uppfattades av många som en svag ledare. Oljekrisen 1979gisslandramat i Iran till följd av den iranska revolutionen kom att stå i centrum under Carters presidentskap, och banade väg för förändringen i;

Valet 1980, där en ny era i amerikansk politik inleddes. Som motståndare mot demokraterna Carter/Mondale stod den f.d. skådespelare och guvernören från Kalifornien, Ronald Reagan.

 

Reagans varma utstrålning, förmåga att tala till folk i kombination med en outtömlig optimism inför vad USA som land innebär, och kan uträtta, stod som kontrast mot Carters mer lågmälda personlighet. Detta ledde fram till att Carter – som sittande president – endast fick stöd av 41% av de röstande. Men än viktigare, Ronald Reagan fick 50,7%, och stod därmed som vinnare.

Elektorsfördelningen blev;

– 489 till Reagan

– 49 till Carter.

Reagan kandiderade dock, som brukligt är, inte ensam. Reagans vicepresidentkandidat var George H. W. Bush – En före detta stridspilot, kongressledamot, FN-ambassadör, USAs ambassadör i Kina samt CIA-chef.

Valet 1984 blev en direkt fortsättning på det starka stöd som Reagan/Bush tilldragit sig i föregående val. Demokratisk motkandidat var Jimmy Carters tidigare vicepresident Walter Mondale, som historiskt valde en kvinna i form av Geraldine Ferraro som vicepresidentkandidat. Röstfördelningen blev 58,8% till Reagan/Bush, 40,6% till Mondale/Ferraro.

Men än värre, Mondale lyckades bara uppnå majoritet i en delstat. Det amerikanska presidentvalsystemet utgörs av ett så kallat pluralistiskt valsystem, vilket innebär att den kandidat som får flest röster kammar hem samtliga elektorsröster i den givna delstaten. Mondale vann i sin hemstat Minnesota, samt i district of columbia. Elektorsfördelningen blev således;

– 525 till Reagan

– 13 till Mondale.

Se gärna det 40-sekunder långa klippet nedan för att förstå den folklighet och optimism som Reagan utstrålade, och fick så många amerikaner att rösta på honom;

 

Valet 1988 blev en växling då Bush nu stod som kandidat för det republikanska partiet, med Dan Quayle som running mate. Demokraterna valde Michael Dukakis som sin kandidat, tillsammans med Lloyd Bentsen. Bush/Quayle vann 53,4% av rösterna, och stod som segrare. Republikanerna hade nu vunnit sitt tredje val på raken, och Reagan/Bush konservativa agenda syntes inte ha avskräckt väljarna från att än en gång välja en republikansk president.

I debatterna inför valet är den kanske mest minnesvärda händelsen den kontring som Lloyd Bentsen stod för efter ett anförande av Dan Quayle;

Bush tydligaste politiska bidrag var gulfkriget samt vallöftet om att inte höja skatter, något som han emellertid tvingades bryta till följd av de som många ser som konsekvenser av Reagans ekonomiska politik under de företående åren.

Valet 1992 innebar en förlust för Bush. William Jefferson Clinton tog hem segern tillsammans med Al Gore. Den demokratiska duon Clinton/Gore vann förvisso bara 43,0% av rösterna. Att man trots detta tog hem valsegern kan förklaras med att Bush bara fick 37,5%, då den oberoende kandidaten Ross Perot lyckades med den ovanliga bedriften att få 18,9% av rösterna (ovanligt i den bemärkelsen att de amerikanska valen generellt står mellan demokrater och republikaner. Vid enstaka tillfällen har dock oberoende, eller alternativa, kandidater lycktas väl och lockat en betydande del av väljarkåren). Många menar att Perot tog merparten av sina röster från konservativa väljare, vilka annars skulle röstat på Bush. Således kunde Clinton stå som segrare, då dennes 43% av rösterna motsvarade 370 elektorsröster.

Valet 1996 stod mellan Clinton/Gore och den republikanske f.d. vicepresidentkandidaten i valet 1976, samt majoritets- och minoritetsledaren i senaten; Bob Dole. Dole kandiderade tillsammans med Jack Kemp. Clinton vann som bekant, och spenderade resterande fyra år med att bland annat som andra president någonsin ställas inför riksrätt på grund av Lewinsky-affären.

Valet 2000 är en rysare i amerikansk politik. För att göra en lång historia kort kandiderade den avgående vicepresidenten Al Gore, mot George H.W. Bushs son George W. Bush. Gore kandiderade tillsammans med Joe Lieberman (senare tilltänkt medkandidat till John McCain i presidentvalet 2008. McCain valde emellertid som bekant den okände Alaska-guvernören Sarah Palin). Bush valde Richard Cheney som medkandidat. Cheney hade tidigare varit försvarsminister under Bush den äldre, och vita husets stabschef under Gerlad Ford.

Al Gore fick 48,4% av rösterna, medan George W. Bush bara fick 47,9%. Som ovan angivet tillämpar USA det s.k. pluralitetsvalsystemet vid presidentval. Röstsiffrorna säger oss egentligen inte mer än att Gore hade ett större numerärt stöd av de röstande i valet. Bush vann dock rätt delstater och kunde tillslut utropa sig som vinnare efter att Florida tillfallit republikanerna. Bush vann Florida med 537 (!) röster över Gore i denna delstat, och fick således 271 elektorsröster mot Gores 266.

För den intresserade finns mycket skrivet om valet, efterspelet och konspirationsteorierna här.

Valet 2004 stod mellan sittande presidenten Bush och den demokratiska senatorn John Kerry (nuvarande amerikansk utrikesminister). På 4 år hade attackerna den 11 September hunnit äga rum. USA hade gått in i såväl Afghanistan och Irak. USA hade fått en tydlig krigspresident, som man även återvalde med 50,7 mot 48,3% av rösterna.

Som inlägget inleddes med kan vi alltså konstatera att republikanerna endast vunnit presidentval i USA sedan 1952, när namnen Nixon eller Bush stått med på röstsedlarna. Gerald Fords era som president föregick inte av något val, utan Ford tillträdde, som angivet, ämbetet efter Nixons av gång. Nixon lämnade presidentposten med ett skamfilat rykte i efterdyningarna av Watergateaffären, och det hot om riksrätt som han ställdes inför. Bush den yngre lämnade posten med historiskt låga förtroendesiffror. Valet 2008 vanns som bekant av Barack Obama tillsammans med Joe Biden.

Att USA upplevt 3 krig med presidenter vid namn Bush i kombination med den politiska situation, och det allmänna förtroende som rådde efter George W. Bush borde innebära att USA instinktivt skulle tvingas fundera över Bush, och konsekvenserna att än en gång välja en person från familjen.

Det är därför inte utan att många höjer på ögonbrynen när den fd. guvernören från Florida, son till George H. W. Bush och bror till George W. Bush, Jeb Bush nu börjar visa ett ökande intresse för att stå som republikansk kandidat i presidentvalet 2016. CNN rapporterar om nyheten här. Jeb själv visade sitt intresse här. MSNBC The Ed Show rapporterade nyligen om nyheten;

 

Jeb har i dagarna släppt en bok om immigrationspolitik

03-06jbush_full_600

som New York Times skriver om här.

Jeb har tidigare varit öppen för reformer som ökar möjligheterna för illegala immigranter att söka uppehållstillstånd i USA. Detta har gjort honom populär med de så kallade hispanics (latinamerikanska väljare) i USA. Det republikanska stjärnskottet (vars namn jag rekommenderar att ni lägger på minnet) Marco Rubio, själv med latinamerikanskt ursprung, har nyligen presenterat ett reformförslag med åtgärder för att komma till bukt med problemet att omkring 1 av 29 personer i USA befinner sig där illegalt. Rubios förslag har mötts med motförslag – eller förslag som presenterats samtidigt – från vänsterhåll av president Obama. Jeb, menar många, måste nu definiera sig själv som en kandidat som står som tydligt alternativ vid en eventuell strid mot Rubio i primärvalen inför presidentvalet 2016 (om båda beslutar sig för att kandidera d.v.s.). Jeb kan välja att definiera sig som en kandidat till höger, eller till vänster, om Rubio. Att republikanerna har ett skrikande behov av ökat stöd av den alltmer viktiga gruppen hispanics gör att reformen måste tilltala dessa individer, med hänsyn med deras ursprung och egna uppleveser av att bli en del av det amerikanska samhället. Samtidigt måste den republikanska kandidat som kandiderar vid nästa presidentval samtidigt säkra röster i de konservativa leden. Tea Party-rörelsen kräver en annan politik än den som kan locka röster från minoriteter. Att hitta en balans mellan dessa viljor, samtidigt som man inte kan får framstå som en flip-flop som vänder kappan efter vinden och ändrar åsikt i frågor alltför ofta blir ett delikatessproblem för den republikanska politiker som är djärv nog att utmana den kandidat som demokraterna skickar fram. Mitt Romney, republikanernas senaste presidentkandidat, beskrevs ofta som en sk. flip-flop.

Bill Maher talar om detta nedan (med start på 4:00 minuter);

 

Avslutningsvis;

Vad George W. Bush definitivt gav oss var många skratt. Lettermans samling av sanslösa Bush-stunder får avsluta detta inlägg;

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Dynastin.politologen.

Meta

%d bloggare gillar detta: