Second Amendment to the United States Constitution

mars 30, 2013 § Lämna en kommentar

De ständiga rapporterna om dödsskjutningar i USA skapar frustration när man som svensk hör debatten bryta ut om huruvida det är en rättighet eller inte att få äga automatgevär tillsammans med magasin som rymmer en stor mängd ammunition. Skulle lika många dö varje år i USA om tillgången på vapen begränsades?

I det anda tillägget i den amerikanska konstitutionen står det att;
”A well regulated militia being necessary to the security of a free state, the right of the people to keep and bear arms shall not be infringed”

Konstitutionen reglerar alltså amerikanska medborgares rättighet att bära vapen. Detta likställs, från många amerikaner, med rätten till liv och frihet. Skall lagstiftarna reglera det andra tillägget om rätten att bära vapen, är dagen inte långt borta då man börjar reglera andra konstitutionella rättigheter.

Varför valde man att så tidigt lagstifta om detta? Ja, generellt kan man hävda att det amerikanska frihetskriget mot Storbritannien förvisso hade frigjort de amerikanska kolonierna och sammanfört dessa i de förenta staterna – USA – men att man därigenom inte var garanterad fortsatt frihet från varesig det land man frigjort sig från, eller för den delen något annat land. Idag har USA världens största försvarsmakt. Man har, grovt räknat, en lika stor militär som de åtta nästkommande länderna i ordningen tillsammans. Detta hade man emellertid inte vid tiden för frihetskriget. För att kunna stå upp mot vemhelst som avsåg göra anspråk på det territorium man ansåg sig själv förfoga över krävdes att gemene man garanterades rätten att själv äga vapen för att, om nöden så krävde, kunna ansluta sig tillsammans med sina landsbröder för att stå upp för, och kunna försvara det land man kallade sitt. Således, får medborgarna bära vapen kan man gemensamt försvara vad man äger tillsammans.

Tiden som konstitutionen skrevs i var annan än den vi lever i idag. Man kunde mycket väl, som kolonisatör i den amerikanska drömmen, stöta på vilda djur på vägen till närmaste granne. Blodtörstiga vargar, arga bisonoxar, indianer som krävde tillbaka landområden man berövats och bandiet var alla sannolika att springa på i 1700-talets USA. Mat köptes inte på närmaste stormarknad. Många människor var beroende av möjligheten att själv kunna fånga byten man senare skulle äta.

Tiderna förändras – och argumenten för vapeninnehav likaså;

De som idag kämpar för att hålla det andra tillägget orört brukar framföra att konstitutionen tog hänsyn till det faktum att en ohederlig tyrann en dag, någon gång, skulle kunna komma och ta makten över USA, inifrån. Skulle detta ske, så skulle medborgarna resa sig i en väpnad motreaktion och störta den maktgalne diktatorn.

Andra framför som huvudargument att rättsstaten inte kan garantera sina medborgare den trygghet man förtjänar. En familj som drabbas av inbrott har inte tid att ringa polisen, menar man. Istället är det familjens sak att själv avgöra hur brottslingen skall straffas. Att skjuta förövaren med ett avsågat hagelgevär är självförsvar man har rätt till, hävdas det.

En del framför argument som att det egentligen inte är rätten att få bära vapen som man slåss för, utan rätten att inte bli reglerad. Man menar att vapen eller ej, så har USA en konstitution som gjort landet till världens mäktigaste demokrati. All reglering av det dokument som sått som fundament till framgången är en reglering till något värre.

Som svensk, eller i över huvud taget icke-amerikan, är det alltså egentligen svårt att greppa komplexiteten som omfamnar ämnet. Man hör en del prata om att det ligger i den amerikanska kulturen att vara våldsam. Ofta vill man kanske anföra motargumentet att denna våldsamhet skulle kunna stävjas med mindre vapen på gatorna, eller en större kontroll över vilka som äger dem. Oavsett egen ståndpunkt anser jag att det är viktigt att komma ihåg att det finns något bortom populismen runt vapenfrågan. USA har ett eget, om än ovanligt, förhållningssätt i frågan. Det är dock amerikanernas ensak att själv reglera vad man får äga, eller inte äga. Vi kan ha åsikter om brutaliteten när vi hör om barn som mördas av förvirrade jämnåriga i blodiga massaker. Frustrationen kan växa sig oändligt stor i oss när vi betraktar spelplanen på vilken vapenfrågan hanteras. Ett spel kantrat av skyhög retorik och öronmärkta pengar från lobbyister i ett enda syfte; Lämna vapenfrågan orörd.

Charlton Heston blev känd för den stora publiken när han spelade huvudrollen i Apornas Planet. På ålderns höst gjorde han sig känd som vapenorganisationen NRAs frontfigur. Charlton intervjuades i Michael Moores film Bowling for Columbine, där han tydligt visade sin ståndpunkt i frågan runt vapeninnehav. I samband med debatten om reglering av vapen yttrade han vid ett NRA-möte följande;

Jag hade tänkt skriva detta inlägg med en större koppling mot debatten som pågår i detta nu i USA om hur man via lagstiftning skall komma till bukt med problematiken att så många som inte är i mentalt skick att äga vapen ändå kan göra det – och ohämmat köpa fler. Dessvärre ser jag att klockan börjar bli mycket. Jag får helt enkelt återkomma efter kongressens överläggningar och röstning om de lagförslag som skall läggas fram i veckorna framöver.

Jag kan rekommendera att ni ser videorna nedan för att förstå frågan vidare än det ni ovan läst;

Först är det Pierce Morgans intervju på CNN med Bill Maher;

Nästa video är ett riktigt internetfenomen. Pierce Morgan intervjuar här vapenfanatikern Alex Jones;

Klipp 1

Klipp 2

Sist, NRAs Wayne LaPierre höll ett uppmärksammat tal på CPAC för några veckor sedan. Retoriken är stenhård, och jag tycker att man ska se vad han säger för att förstå de punkter NRA försöker komma åt hos det amerikanska folket i denna fråga;

Annonser

Stöd de som stödjas bör.

mars 20, 2013 § Lämna en kommentar

När försvarsmakten, på uppdrag av Sveriges riksdag, genomför skarp tjänst utomlands anställs ofta språkkunniga medborgare från det land man opererar i. Dessa hjälper soldaterna i det dagliga arbetet med lokalkunskaper samt tolkande vid samtal med personer soldaterna möter i sitt arbete. Tolkarna lever och bor i den verklighet som de svenska soldaterna tjänstgör i. Man har i regel familj och bostad i närområdet från den camp där svenska förbanden är stationerade. Således; De motståndsmän som ser tolkarnas arbete under främmande styrka som ett förräderi, kan utan vidare problem orsaka oåterkallelig skada på den man väljer bestraffa.

Tolkarna arbetar under svensk flagg, så till vida att de i vissa situationer bär materiel med svenskt kamouflage. Och oavsett materielen arbetar man på uppdrag av svensk militär. Att betrakta situationen och utgå från att en motståndsman skulle bedöma det hela på rationella grunder, där man på något sätt skulle göra avkall från en hämndlystenhet med anledning av ursäkten att tolkarna bara gör sitt jobb, är fullständigt verklighetsfrånvänt.

När vi anställer tolkarna räcker vi dessutom ut en hand i en prekär situation; Tolkarna lever, precis som den befolkning våra förband är där för att beskydda, under en regim eller under ett  terrornätverk som gör livet svårt och ovärdigt. Jobbet som tolk erbjuder, förutom en förhållandevis god lön i lokal relation, även en möjlighet att göra ett aktivt val att delta i arbetet mot något eller någon. Vi fångar alltså in denna resurs – våra tolkar – på såväl ekonomisk som moralisk basis.

Tolkarna tjänstgör i regel – under förutsättning att de inte omkommer vid en attack mot de svenska styrkorna – under många år. Tolkarna hinner alltså under sitt arbete möta många individer som motsätter sig förbandens arbete, och som önskar hämnas de insatser och tillgripanden som soldaterna gör.

Mot en bepansrad terrängbil kan man orsaka skada med minor, IED:er eller RSV-granater. En soldat bär förvisso kroppsskydd och hjälm, men lämnar stora mjuka ytor tomma för den som önskar skada personen i fråga. Gemensamt för alla soldater är dock att de vänder hem till sitt hemland när anställningstiden är slut. Tolkarna sitter i samma fordon som våra svenska soldater. Tolkarna bär också skydd. Ibland. Men i regel är man en lättare måltavla än militär personal – man är den enda i en flock av många som inte bär uniform. Man stannar dessutom som tolk kvar i missionsområdet – detta ens hemland – när de svenska soldaterna byts ut.

Vid hemgång från arbetsdygnet vandrar våra anställda tolkar ut på gatorna i den verklighet vi benämner som konfliktområde. Problem uppkommer därigenom inte minst när exempelvis föregående dags arbete kanske bjöd på ett genomsök av en bostad där en beryktad motståndsman bodde. Ilskan kokar inom den som blivit utsatt för insatsen – vem ska han bestraffa för det inträffade? Soldaterna som kan skjuta tillbaka? Eller tolken som bara, om han hinner, kan fly? Vad händer när den militära insatsen lämnar? Vad gör man som tolk, när man tjänstgjort tappert under många långa år, och ens kollegor – ens uppdragsgivare. Sin arbetsgivare – vänder hem?

Är det då konstigt att man, som tolk, ställer frågan; Får även jag följa med? 

En rad andra länder runt om i våran absoluta närhet har betraktat situationen med kvarlämnade och hotade tolkar som ohållbar. Man har fattat beslut om att tolkarna skall beredas möjlighet att, om dom så önskar, få möjlighet att söka uppehållstillstånd genom särskild prövning i de lands vars väpnade styrkor man under många år tjänsgjort bredvid. Kämpat med. Arbetet för.

När så ÖB går ut med krav om att Sverige skall införa ett asylprogram för de tolkar som tjänstgjort åt oss – med oss – under alla dessa missionsår, hade man då inte önskat att gensvaret från regeringen skulle vara jakande? Inlyssnande? Eller i varje fall förstående?

Tobias Billström (M), migrationsminister, samt Karin Enström (M), försvarsminister, lämnar egentligen inget vidare svar än att tolkarna inte kan, utifrån sin tidigare anställning och roll, särbehandlas. En bedömning måste, som alltid, ske på individuell basis.

Och det må vara hänt – ministrarna kan inte uttala sig i frågan då bedömningen i dagsläget sker av en fristående myndighet. All inblandning måste ske på allmänna grunder då vi annars riskerar ministerstyre. ÖBs krav – och av nyhetsflödet att döma; de större delarna av landets opinionsbildare och folkvaldas krav – bygger på en vädjan om omprövning i sakfrågan. Det moderata dräktsbytet från ideologisk ståndpunktshållare till pragmatisk bjässe inbjuder till spontan förhoppning om verklighetsförankrad bedömning i gällande ärende. Besvikelsen blir således massiv när det avvisande svaret ges på ett krispigt, byråkratiskt och principiellt grundat sätt, utan tillstymmelse till öppenhet. Märkligare blir det dessutom i dessa tider när förtroendegapet till lägstanivå får anses påtagligt för åtminstone en av de, i frågan, berörda statsråden.

Karin Enström säger i ett inslag under Tv4-ntheterna (onsdag 20/3-13) att ÖBs krav är förståeligt, ur ett mänskligt perspektiv.

Personal som tjänstgör på uppdrag av riskdagen bör rimligtvis, när tjänstgöringstiden är slut, erbjudas stöd från sin forna arbetsgivare. Särskilt när arbetsgivaren är staten. I detta fall den svenska staten. Arbetsgivaren som missionerar mänskliga rättigheter och en stabiliserad konfliktsituation.

Karin Enström & Tobias Billström,

ÖBs krav är, som en direkt bieffekt, medmänskligt. Men, primärt är det professionellt.

Låt oss hoppas att regeringen antar samma förhållningssätt i frågan.

Fri- och rättigheter.

mars 18, 2013 § Lämna en kommentar

I all korthet;

Efter de erfarenheter hon fått genom jobbet som utrikesminister, stödjer nu Hillary Clinton homosexuellas rättighet att få gifta sig.

Detta uttryckte hon genom den video som finns inflikad ovan. Clinton uttryckte i korthet att;

”I support it personally and as a matter of policy and law. Marriage is a fundamental building block of our society – a great joy and, yes, a great responsibility. To deny the opportunity to any of out daughters and sons solely on the basis of who they are and who they love is to deny them the chance to live up to their own God-given abilities” 

Utöver den tyngd som hon genom bakgrund av sina tidigare ämbeten som first lady, senator och utrikesminister sänder, så leder såklart hennes ställningstagande till frågan om detta är ett första steg att som post-minister definiera sin egen politik och bygga en policy-bas inför en presidentvalskampanj inför valet 2016.

Rob Portman (R-OHIO) gick nyligen ut med samma budskap;

”I’m announcing today a change of heart on an issue that a lot of people feel strongly about that has to do with gay couples’ opportunity to marry”

Differensen är måhända att Hillary får anses lägga vägen för sin politiska framtid, medan Portman delvis anger samma ställningstagande med bakgrund av att hans son, Will, kommit ut som homosexuell.

Dagarna efter den konservativa agendans fokusdagar på CPAC, anger 58% av de tillfrågade i en opinionsundersökning i USA att man stödjer homosexuellas rättighet att få gifta sig. Det finns alltså fog för en politiker i USA idag att proklamera sitt eget stöd i frågan.

Som jag nämnde i föregående inlägg måste vi kanske betrakta den konservativa rörelsens kursgång mot höger som ett försök att blidka frustrationen hos de sympatisörer som nu ser att man förlorat de sk. popular votes i de 5 av 6 senaste presidentvalen. Man antar en agenda för inbördes beundran – hur verklighetsfrånvarande den än kan anses vara kopplat till vad den amerikanska väljarbasen önskar se för politik.

Jag ska återkomma i framtida inlägg om den hörnsten som i många frågor skapar interna spänningar ur ett finansiellt perspektiv för förtroendevalda republikaner. Nestorn för hela rörelsen mot skattehöjningar i USA heter Grover Norquist.

Vill ni ta en titt på Grovers makt kan ni göra det i den här intervjuan på 60-minutes;

Intervjun finns också i originalutförande med tillhörande länkar på 60-minutes hemsida, här;

http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=7419360n

CPAC röstar årligen fram den kandidat som man anser står starkast inför kommande politiska prövningar. I år gick priset till Rand Paul.

Christie fick revansch genom att, som jag skrivit om, trots utebliven inbjudan landa in på en 4:e plats. Men, Paul har genom sin filibuster och sin tydliga fri- och rättighetsagenda bevisligen gjort en intryck hos den amerikanska högern;

http://www.huffingtonpost.com/2013/03/16/cpac-straw-poll-results-2013_n_2856972.html?utm_hp_ref=politics

2010 och 2011 vann Rands pappa Ron samma omröstning. Familjen Paul har alltså vunnit i 3 av de 4 senaste åren – Tea Party-rörelsen måste onekligen känna vind under sina vingar.

Rootin’-tootin’, six-gun-shootin’, cowboy-bootin’ macho man Rick Perry

mars 15, 2013 § Lämna en kommentar

Som jag tidigare skrivit om pågår i dagarna conservative political action conference, CPAC. Syftet kan i stort beskrivas svara för att skapa, eller hitta, en puls för konservativa viljor i USA. Talarlistan består av tunga namn inom det republikanska partiet. Det mest anmärkningsvärda är emellertid att den populära guvernören från New Jersey, Chris Christie, inte är inbjuden.

Christie är den kanske mest populära av amerikanska guvernörer för tillfället. Han är folklig, för inte en politik i polariserande syfte och var redan omtalad som eventuell vicepresidentkandidat till Mitt Romney i det senaste presidentvalet.

Christie hade en aktiv roll i Romneys kampanj, och värmde ofta upp publiken vid strategiskt viktiga valmöten, innan Mitt äntrade scenen.

Duons dynamik ändrades dock i samband med orkanen Sandy. Christies hemstat New Jersey drabbas oerhört hårt av Sandys framfart, vilket ledde till att Christie dels tvingades stiga av Romneys valturné, men även motta en hjälpande hand från den demokratiska presidenten Barack Obama. Föga märkligt kan tyckas, Christie är guvernör medan Obama är ledare för den union som Christies delstat är medlem av. Christies delstat var, minst sagt, utsatt för force majeure, och president Obama sitter på medel för att understödja en delstat i nöd. Christie, som tidigare gått hårt åt mot den sittande presidenten, girade 180 grader och gjorde vad man kan förvänta av en individ i nöd; han tackade presidenten och talade varmt om dennes person och det förtroende som nu uppstått mellan parterna med anledning av den hjälp som Obama erbjöd.

Se det omtalade klippet här;

 

Pressfotografer fångade även Christies välkomnande av presidenten, när denne besökte New Jersey för att själv bevittna det inträffade;

obama christie

 

 

Detta hände i valtider, Christies ansågs ha svikit sitt parti genom det stöd han visade för Obama. Egentligen är situationen enkel; Från konservativa kretsar ansåg man att Christie inte skulle befatta sig med motståndarsidans kandidat så nära valdagen. Fanatikerna var fullständigt ointresserade av att denna kandidat för tillfället var de förenta staternas president.

 

Orkanens frammarsch hade förstört egendom och områden för oerhört stora summor pengar. Bostäder, skolor, affärer, vägar, polisstationer, sjukvårdsinrättningar – ja, det mesta i stora delar av delstaten var i behov av sanering. Kostnaden kunde delstaten själv inte står för, utan man begärde hjälp från kongressen. Christies partivän, talmannen i representanthuset, John Boehner, fick sig en rejäl känga då denne ansågs stå skyldig till att den finansiella hjälpen aldrig kom. Christie, som är känd för att vara rak och ärlig, framförde sin åsikt på presskonferensen ni kan se nedan;

 

Innebar allt detta att republikanen Christie nu gått och blivit demokrat? Hade Christies hantering och samarbete med president Obama gjort att Christie nu inte längre stöttade Mitt Romney, vilket han gjort under de senaste 13 månaderna? Naturligtvis inte. Detta är den typen av närmast sportliknande syn som många har på politiken idag. Antingen hejar du på ett lag och samarbetar med dem, eller så hejar du på det andra laget och gör allt i din makt för att lägga in tacklingar mot dina motståndare. Christie är en tydlig man, och han utryckte tydligt sin egen syn på spekulationerna om ett eventuellt sidbyte;

 

CPAC har menat att man i år bjuder in den konservativa rörelsen framtida ansikten. Chris Christie finns alltså inte med på den listan. Jag tror dock att detta kan stärka guvernören från New Jersey. USA är idag ett djupt polariserat land. Den värdekonservativa Tea Party-rörelsen söker sig alltmer till höger, och beskyller demokraterna för att anta en alltmer liberal hållning. Demokraterna pekar finger mot republikanerna och säger att man går mot att bli ett parti endast för de rika. Att CPAC själva vill hitta sin konservativa puls, sina rötter, gör emellertid inte att USAs väljarkår vill se en konservativ presidentkandidat. CPAC blir på något sätt en samling för inbördes beundran. Vissa menar att man hellre förlorar nästa val med en konservativ Barry Goldwater-gestalt, en vinner med en moderat kandidat som exempelvis Mitt Romney. Oavsett vilket så appellerar Christie inte bara med bibelbältets konservativa invånare och Wall Streets förmögna finansmän. Han klarar av konststycket att, trots sina politiska ståndpunkter, hitta stöd i swing-voters och moderata demokrater.

Vid frågan om sin egen syn på utebliven inbjudan till CPAC (kom ihåg att CPAC blir större för varje år. Detta är inte republikanernas eget partikonvent, utan en fristående organisation som bjuder in konservativa politiker i USA). Christie svarade enligt nedan;

 

Bill Maher kommenterade, som sig bör, händelsen i sitt program Real Time;

 

Jag har nyss sett klart på Rand Pauls, Marco Rubio och Rick Perrys tal från CPACs första dag. Paul välkomnas med högsta jubel – han appellerar trots allt till en yngre väljarbas, samt libertarianska delar av konventet. Båda grupper, tror jag helt utan fog, jublar högt i förhållande till andra grupper på CPAC.

Marco Rubio, senatorn från Florida, har inte riktigt hittat ett statsmannamässigt sätt att föra sig på än. Han är dock omtyckt. Många ser en framtid i Marco Rubio, och av de tre ovanstående namnen tror jag personligen att Rubio, utan konkurrens, är den kandidat som kommer ta sig längst vid eventuell strid i ett republikanskt primärval under 2016.

Rick Perry, guvernören från Texas som talar varmt om sin balanserade budget, men inte nämner de pengar han skickat tillbaka till Washington (för att han ogillar Washington och allt vad det offentliga står för) i samband med det stödpaket som Obama utfärdade efter finanskrisen, och de människor som därigenom gått miste om hjälp i hans delstat. Perry försvann i den senaste primärvalskampanjen, dels efter att han glömt bort vilka delar av den offentliga apparaten han ämnade lägga ner i en debatt mot övriga republikanska kandidater. Se gärna det pinsamma ögonblicket nedan (och notera samtidigt att kandidaten till höger om Perry är Rand Pauls pappa, Ron Paul);

 

Perrys hårad, konservativa retorik tog sig i uttryck i följande annons i det senaste primärvalet;

 

Dessvärre missade Perry själv, samt övriga delar av han stab, att jackan han bar var obehagligt lik en film som tog upp själva antitesen till allt Perry tycker om;

BROKEBACK MOUNTAIN (2005)   HEATH LEDGER AND JAKE GYLLENHAAL

 

 

Min personliga favorit, över kommentarer över Perry, är den insändare som jag hittade i Time förra året;

299707_10150507898589676_984551107_n

 

 

Avslutningsvis då;

 

Räkna inte på något sätt bort Chris Christie bara för att CPAC nu gjort det. Jag tror Chrsitie, om han bestämmer sig för att kandidera, kan utgöra en mycket vass kandidat mot en eventuell kandidatur från Hillary Clinton, eller för den delen Joe Biden. Karin Henriksson har skrivit om den envetuella mättnad på entusiasm som kan uppkomma om Clinton väljer att kandidera. Och jag är beredd att hålla med. Jag tror att Clintons tre största utmaningar är att;

1. Hon är demokrat, och den avgående presidenten är demokrat. Att tillhöra samma parti som den som dina motstånadre att klä med klagomål kan ligga dig i fatet.

2. Hon är en kvinna. Tyvärr. USA har ännu inte upplevt en kvinnlig president, och jag tror att steget till att välja en kvinna är större än att välja en afroamerikansk man.

3. Hon är en Clinton. Bill är populär bland många, men saknar stöd i andra kretsar. Dessutom kan blotta namnet utgöra skillnaden till den förändring som folk önskar se i en ny president.

 

Om ni har 21 minuter över, se då gärna Christies besök hos Letterman nyligen. Om inte för Christie, så i varje fall för Lettermans obetalbara humor;

 

 

 

Dynastin.

mars 12, 2013 § Lämna en kommentar

Sedan 1952 har ingen republikansk presidentkandidat vunnit, utan att namnen Nixon eller Bush stått med på röstsedeln.

– Valet 1952 gick till den före detta generalen, och krigshjälten från andra världskriget, Dwight D. Eisenhower. Eisenhower kandiderade tillsammans med Richard Milhous Nixon, en ung man med tyskt ursprung som dessutom tillhörde den något ovanliga vännernas samfund, vilket gjorde honom till kväkare. Eisenhower och Nixon vann valet, och installerades som president och vicepresident.

– Valet 1956 var i princip en karbonkopia av föregående val. Samme Eisenhower försvarade sin titeln som president av USA, än en gång med Nixon vid sin sida. Precis som i valet 1952 ställdes dom mot demokraten Adlai Stevenson. Skillnaden var att Stevenson bytt vicepresidentkandidat från föregående val. Likt valet 52 vann Eisenhower och Nixon.

– Valet 1960 stod mellan den avgående vicepresidenten Nixon och den unga, liberala och filmstjärneliknande John F. Kennedy. Kennedy vann valet tillsammans med Lyndon B. Johnson, och bröt därigenom republikanernas 8-långa era i vita huset.

– Kennedy mördades den 22 November 1963 i Dallas, Texas. Johnson svor presidenteden ombord på Air Force One, och kom sedan att ställa upp i;

– Valet 1964, där han vann en jordskredsseger mot den ultrakonservativa Barry Goldwater. Röstsiffrorna 61,1% till Johnson, mot 38,5% för Goldwater.

– Valet 1968 stod mellan den revanschsökande Richard Nixon, och den avgående vicepresidenten Hubert Humphrey. Nixon stod som segrare, tillsammans med sin vicepresidentkandidat Spiro Agnew.

– Valet 1972 kammade samme Nixon hem 60,7% av rösterna, än en gång med Agnew som running mate. 

– Valet 1976 föll republikanerna ur händerna, och togs hem av demokraten Jimmy Carter som kandiderade tillsammans med Walter Mondale. Uppmärksamma här att Nixon tvingats avgå efter hot om riksrätt pga Watergateaffären. Gerald Ford hade tillsatts som president, och kandidera om att få behålla posten. Fords amnesti för Richard Nixon gällande dennes eventuella inblandning i nämnd skandal, brukar lyftas fram tungt argument till varför Carter/Mondale stod som segrare på valnatten.

– Jimmy Carter uppfattades av många som en svag ledare. Oljekrisen 1979gisslandramat i Iran till följd av den iranska revolutionen kom att stå i centrum under Carters presidentskap, och banade väg för förändringen i;

Valet 1980, där en ny era i amerikansk politik inleddes. Som motståndare mot demokraterna Carter/Mondale stod den f.d. skådespelare och guvernören från Kalifornien, Ronald Reagan.

 

Reagans varma utstrålning, förmåga att tala till folk i kombination med en outtömlig optimism inför vad USA som land innebär, och kan uträtta, stod som kontrast mot Carters mer lågmälda personlighet. Detta ledde fram till att Carter – som sittande president – endast fick stöd av 41% av de röstande. Men än viktigare, Ronald Reagan fick 50,7%, och stod därmed som vinnare.

Elektorsfördelningen blev;

– 489 till Reagan

– 49 till Carter.

Reagan kandiderade dock, som brukligt är, inte ensam. Reagans vicepresidentkandidat var George H. W. Bush – En före detta stridspilot, kongressledamot, FN-ambassadör, USAs ambassadör i Kina samt CIA-chef.

Valet 1984 blev en direkt fortsättning på det starka stöd som Reagan/Bush tilldragit sig i föregående val. Demokratisk motkandidat var Jimmy Carters tidigare vicepresident Walter Mondale, som historiskt valde en kvinna i form av Geraldine Ferraro som vicepresidentkandidat. Röstfördelningen blev 58,8% till Reagan/Bush, 40,6% till Mondale/Ferraro.

Men än värre, Mondale lyckades bara uppnå majoritet i en delstat. Det amerikanska presidentvalsystemet utgörs av ett så kallat pluralistiskt valsystem, vilket innebär att den kandidat som får flest röster kammar hem samtliga elektorsröster i den givna delstaten. Mondale vann i sin hemstat Minnesota, samt i district of columbia. Elektorsfördelningen blev således;

– 525 till Reagan

– 13 till Mondale.

Se gärna det 40-sekunder långa klippet nedan för att förstå den folklighet och optimism som Reagan utstrålade, och fick så många amerikaner att rösta på honom;

 

Valet 1988 blev en växling då Bush nu stod som kandidat för det republikanska partiet, med Dan Quayle som running mate. Demokraterna valde Michael Dukakis som sin kandidat, tillsammans med Lloyd Bentsen. Bush/Quayle vann 53,4% av rösterna, och stod som segrare. Republikanerna hade nu vunnit sitt tredje val på raken, och Reagan/Bush konservativa agenda syntes inte ha avskräckt väljarna från att än en gång välja en republikansk president.

I debatterna inför valet är den kanske mest minnesvärda händelsen den kontring som Lloyd Bentsen stod för efter ett anförande av Dan Quayle;

Bush tydligaste politiska bidrag var gulfkriget samt vallöftet om att inte höja skatter, något som han emellertid tvingades bryta till följd av de som många ser som konsekvenser av Reagans ekonomiska politik under de företående åren.

Valet 1992 innebar en förlust för Bush. William Jefferson Clinton tog hem segern tillsammans med Al Gore. Den demokratiska duon Clinton/Gore vann förvisso bara 43,0% av rösterna. Att man trots detta tog hem valsegern kan förklaras med att Bush bara fick 37,5%, då den oberoende kandidaten Ross Perot lyckades med den ovanliga bedriften att få 18,9% av rösterna (ovanligt i den bemärkelsen att de amerikanska valen generellt står mellan demokrater och republikaner. Vid enstaka tillfällen har dock oberoende, eller alternativa, kandidater lycktas väl och lockat en betydande del av väljarkåren). Många menar att Perot tog merparten av sina röster från konservativa väljare, vilka annars skulle röstat på Bush. Således kunde Clinton stå som segrare, då dennes 43% av rösterna motsvarade 370 elektorsröster.

Valet 1996 stod mellan Clinton/Gore och den republikanske f.d. vicepresidentkandidaten i valet 1976, samt majoritets- och minoritetsledaren i senaten; Bob Dole. Dole kandiderade tillsammans med Jack Kemp. Clinton vann som bekant, och spenderade resterande fyra år med att bland annat som andra president någonsin ställas inför riksrätt på grund av Lewinsky-affären.

Valet 2000 är en rysare i amerikansk politik. För att göra en lång historia kort kandiderade den avgående vicepresidenten Al Gore, mot George H.W. Bushs son George W. Bush. Gore kandiderade tillsammans med Joe Lieberman (senare tilltänkt medkandidat till John McCain i presidentvalet 2008. McCain valde emellertid som bekant den okände Alaska-guvernören Sarah Palin). Bush valde Richard Cheney som medkandidat. Cheney hade tidigare varit försvarsminister under Bush den äldre, och vita husets stabschef under Gerlad Ford.

Al Gore fick 48,4% av rösterna, medan George W. Bush bara fick 47,9%. Som ovan angivet tillämpar USA det s.k. pluralitetsvalsystemet vid presidentval. Röstsiffrorna säger oss egentligen inte mer än att Gore hade ett större numerärt stöd av de röstande i valet. Bush vann dock rätt delstater och kunde tillslut utropa sig som vinnare efter att Florida tillfallit republikanerna. Bush vann Florida med 537 (!) röster över Gore i denna delstat, och fick således 271 elektorsröster mot Gores 266.

För den intresserade finns mycket skrivet om valet, efterspelet och konspirationsteorierna här.

Valet 2004 stod mellan sittande presidenten Bush och den demokratiska senatorn John Kerry (nuvarande amerikansk utrikesminister). På 4 år hade attackerna den 11 September hunnit äga rum. USA hade gått in i såväl Afghanistan och Irak. USA hade fått en tydlig krigspresident, som man även återvalde med 50,7 mot 48,3% av rösterna.

Som inlägget inleddes med kan vi alltså konstatera att republikanerna endast vunnit presidentval i USA sedan 1952, när namnen Nixon eller Bush stått med på röstsedlarna. Gerald Fords era som president föregick inte av något val, utan Ford tillträdde, som angivet, ämbetet efter Nixons av gång. Nixon lämnade presidentposten med ett skamfilat rykte i efterdyningarna av Watergateaffären, och det hot om riksrätt som han ställdes inför. Bush den yngre lämnade posten med historiskt låga förtroendesiffror. Valet 2008 vanns som bekant av Barack Obama tillsammans med Joe Biden.

Att USA upplevt 3 krig med presidenter vid namn Bush i kombination med den politiska situation, och det allmänna förtroende som rådde efter George W. Bush borde innebära att USA instinktivt skulle tvingas fundera över Bush, och konsekvenserna att än en gång välja en person från familjen.

Det är därför inte utan att många höjer på ögonbrynen när den fd. guvernören från Florida, son till George H. W. Bush och bror till George W. Bush, Jeb Bush nu börjar visa ett ökande intresse för att stå som republikansk kandidat i presidentvalet 2016. CNN rapporterar om nyheten här. Jeb själv visade sitt intresse här. MSNBC The Ed Show rapporterade nyligen om nyheten;

 

Jeb har i dagarna släppt en bok om immigrationspolitik

03-06jbush_full_600

som New York Times skriver om här.

Jeb har tidigare varit öppen för reformer som ökar möjligheterna för illegala immigranter att söka uppehållstillstånd i USA. Detta har gjort honom populär med de så kallade hispanics (latinamerikanska väljare) i USA. Det republikanska stjärnskottet (vars namn jag rekommenderar att ni lägger på minnet) Marco Rubio, själv med latinamerikanskt ursprung, har nyligen presenterat ett reformförslag med åtgärder för att komma till bukt med problemet att omkring 1 av 29 personer i USA befinner sig där illegalt. Rubios förslag har mötts med motförslag – eller förslag som presenterats samtidigt – från vänsterhåll av president Obama. Jeb, menar många, måste nu definiera sig själv som en kandidat som står som tydligt alternativ vid en eventuell strid mot Rubio i primärvalen inför presidentvalet 2016 (om båda beslutar sig för att kandidera d.v.s.). Jeb kan välja att definiera sig som en kandidat till höger, eller till vänster, om Rubio. Att republikanerna har ett skrikande behov av ökat stöd av den alltmer viktiga gruppen hispanics gör att reformen måste tilltala dessa individer, med hänsyn med deras ursprung och egna uppleveser av att bli en del av det amerikanska samhället. Samtidigt måste den republikanska kandidat som kandiderar vid nästa presidentval samtidigt säkra röster i de konservativa leden. Tea Party-rörelsen kräver en annan politik än den som kan locka röster från minoriteter. Att hitta en balans mellan dessa viljor, samtidigt som man inte kan får framstå som en flip-flop som vänder kappan efter vinden och ändrar åsikt i frågor alltför ofta blir ett delikatessproblem för den republikanska politiker som är djärv nog att utmana den kandidat som demokraterna skickar fram. Mitt Romney, republikanernas senaste presidentkandidat, beskrevs ofta som en sk. flip-flop.

Bill Maher talar om detta nedan (med start på 4:00 minuter);

 

Avslutningsvis;

Vad George W. Bush definitivt gav oss var många skratt. Lettermans samling av sanslösa Bush-stunder får avsluta detta inlägg;

Grus i maskineriet är smörjmedel för en motståndsrörelse

mars 8, 2013 § 1 kommentar

Ted Cruz (R-TX) har på kort tid – väldigt kort tid – etablerat sig som en tydlig röst i den amerikanska politiken. Ivy-League senatorn från Texas har redan blivit jämförd med Joseph McCarthy, visat prov på djärvhet vid förhöret av Chuck Hagel;

Ställt justitieminister Eric Holder mot väggen;

Samt senast varit en del av Rand Pauls filibuster;

Ted Cruz bakgrund som jurist gör sig påmind i videorna ovan. Cruz republikanska senatorvän John McCain recenserade Cruz förhörsmetod av Hagel med orden;

”insinuating, without evidence, that Hagel may have collected speaking fees from North Korea”

Daily Kos frågade sig om ”Ted Cruz är Joe McCharthy reinkarnerad?”

Frågan blir på vilket sätt omdömet av Cruz påverkar hans position i politiken. Häxjaktsåren på 50-talet, ofta refererade till som McCharthy-åren, borde skamfila vilken folkvalds rykte som helst. Det är knappast, oavsett vad personen själv anser om McCarthys metoder, ett smickrande omdöme att åläggas en politiker under 2010-talet. Ted Cruz kan emellertid glädjas åt att oavsett vad avsikterna med jämförelserna av kommunistjagaren McCarthy är, så har Cruz korta sessionstid från 3 Januari 2013 redan gjort tydliga avtryck i debatten runt president Obamas kabinettmedlemmar.

Född i Calgary i Kanada, son till Rafael Cruz, kubansk immigrant, samt Eleanor Darragh, amerikansk medborgare, skapar frågetecken inför var Ted Cruz resa inom politiken kan sluta. Den amerikanska konstitutionens artikel II, sektion I, klausul V anger som bekant att

No Person except a natural born Citizen, or a Citizen of the United States, at the time of the Adoption of this Constitution, shall be eligible to the Office of President; neither shall any person be eligible to that Office who shall not have attained to the Age of thirty five Years, and been fourteen Years a Resident within the United States.

Frågan blir således, vilket även Politico har tagit upp här, om Ted Cruz kan anses vara en ”natural born Citizen”, eller inte. Alltså; Kan den 42-årgia Tea Party-sympatisören, konstitutionellt, söka stöd till att bli president i framtiden?

John McCain föddes som bekant i Coco Solo, Panamakanalzonen, men till amerikanska föräldrar och kunde utan problem kandidera till presidentposten i valet 2008. Ted Cruz befinner sig, om man ska sia om eventuella motreaktioner på en kandidatur redan nu, på rätt sida partigränsen då rösterna – de fanatiska rösterna – om krav på övertygelse om amerikanskt födelsebevis för Barack Obama har kommit från framförallt högerhåll. Donald Trump är måhända den person som gått längst;

President Obama svarade elegant på Trumps ultimatum i The Tonight Show såhär;

Den liberala komikern och politiska kommentatorn Bill Maher – en personlig favorit – svarade på Trumps ultimatum på detta sätt;

… och på detta sätt;

Vilket ledde fram till detta;

http://www.huffingtonpost.com/2013/02/04/donald-trump-sues-bill-maher-over-monkey-sex_n_2616096.html

Maher kontrade;

Samt kommenterade händelsen hos Conan såhär;

Trump deltog hos Hannity på Fox och slutkommenterade sin reaktion såhär;

Vi kan alltså konstatera att frågan om var en presidentkandidat – eller president för den delen – är född är en het potatis i the land of the brave.

Ted Cruz är än så länge en färsk, måhända upprorisk, kontroversiell konservativ röst i Washington – detta kan väcka intresse för honom när valet ligger långt borta. Jag tror dock att republikanerna kommer lyfta fram namn som Christie, Paul, Ryan, Rubio och Jindal (eventuellt Bush) inför valet 2016.

Kanske gör man sig själv en otjänst när man mindre än två månader efter president Obamas andra inauguration börjar leta troliga kandidater till posten 2016. Cruz är långt ifrån där än. Faktum är att oppositionens kanske starkaste kandidat, Chris Christie, redan nu ligger under i en hypotetisk jämförelse mot Hillary Clinton inför en presidentvalskampanj. North Jersey skriver om det här.

Politico har förövrigt listat andra troliga republikanska kandidater här.

Politik kan ibland fascinera mer än vad det övertygar. Såväl Rand Paul som Ted Cruz intar politiskt extrema ställningar i rampljuset just nu. Att jag skriver om dom innebär långt ifrån något faktum att jag skulle önska se dessa män i en exekutiv position en vacker dag. Långt ifrån.

Mr. Paul Goes To Washington

mars 8, 2013 § 1 kommentar

Kanske hade Rand Paul (R-KY) läst sagan om pojken och vargen, och insett att hotet om filibuster, snarare än filibustern som fysiskt agerande, skulle uppträda så ofta att åhörarna snart skulle tro att vargen aldrig kommer.

Det är heller inte omöjligt att Kentuckys junior senator, utbildad oftalmolog, känner vinden i ryggen, och djärvheten därigenom, i dessa konservativa tider för republikanerna. Att adressera CPAC – ett CPAC utan Chris Christie – borde, på alla sätt och vis, stärka Pauls identitet som en av frontfigurerna i spekulationerna inför presidentvalet 2016.

Rand Paul är son till Ron Paulkonstitutionalistlibertarianrepublikan samt senast presidentvalskandidat 2012. Far och son Paul är båda känd för sina kopplingar till Tea Party-rörelsen – således starka företrädare för en stat utan stark statlig reglering.

Oavsett vilket var det roligt att natten mot idag få se en livs levande filibuster på C-SPAN. En kortversion av Pauls 13 timmar långa filibuster ser ni här;

Paul genomförde filibustern för att väcka uppmärksamhet mot frågan om vilket befogenhet presidenten och blivande CIA-chefen, John Brennan, har när det gäller att beordra drönarattacker på amerikanska medborgare.

Varför väljer man då att inta talarstolen i 13 timmar? Tanken med en filibuster är att vem helst av senatens 100 folkvalda medlemmar skall ha möjlighet att om han eller hon så önskar, använda filibusern dels för att antingen förhala en omröstning, eller tydligt markera och nå ut med sin åsikt. Vill resten av församlingen få slut på filibustern krävs 3/5 majoritet, alltså 60 röster, för att få till en så kallad cloture. Lyckas man med detta, tvingas senatorn som genomför filbustern avsluta sitt anförande, och senaten kan återgå till normalt pleniarbete.

Läs mer om den omtalade tysta filibustern här.

Generellt brukar den nyblivet intresserade av amerikansk politik stöta ihop med begreppet filibuster när man läser om demokraten, dixiekraten och den sedermera republikanske senatorn Strom Thurmond som gjorde sig känd som en av förespråkarna för segregation i USA under 40- och 50-talet. Strom Thurmond fick 39 elektorsröster i presidentvalet 1948, vilket motsvarade 2,4% av rösterna. Uppseendeväckande, minst sagt, då Strom under valet anförde följande retorik;

I wanna tell you, ladies and gentlemen, that there’s not enough troops in the army to force the southern people to break down segregation and admit the Nigra race into our theaters, into our swimming pools, into our homes, and into our churches”.

Som av en händelse uppdagades det efter Stroms död att han hade en okänd dotter vid namn Essie Mae Washington-Williams. Se gärna detta klipp från The Daily Show för att förstå uppståndelsen runt nyheten.

Rand Pauls filibuster har fått mycket uppmärksamhet i amerikansk media. Oavsett intentionen med filibustern godkände senaten nomineringen av John Brennan som chef för CIA under torsdagskvällen svensk tid. Röstresultatet blev 63 mot 34.

Vad man kan uppmärksamma är att senatens president pro tempore Patrick Leahy, tillika ordförande i Senates Committee on the Judiciary, röstade nej till Brennan. En tung röst på nej-sidan, inte minst då Leahy är demokrat, erfaren sådan och ansedd liberal i många frågor – måhända föll rösten just även av denna anledning.

Politico skriver om Leahys nej-röst här.

Att Leahy röstar nej, medan John McCain äntrar senatens golv och slår näven i bordet för att diskussionen om drönarattacker på amerikanska medborgare skulle vara absurd sträcker deabatten än mer, anser jag. McCains anförande kan ses här.

En lista över de fem längsta filibustrarna i USAs historia hittar ni här.

Avslutningsvis;

I Mr. Smith goes to Washington gjorde James Stewart filibustern känd för allmänheten. Filmen vann en oscar, och är rankad som den 114e bästa filmen genom tiderna på imdb (8/3-13). Scenen kan ses nedan;